Sockerdrift

Om du äter mycket kolhydrater , ställer ditt hormonsystem och ditt enzymsystem om sig för att försöka göra det bästa av dem, trots att det är en mat som du inte är genetiskt anpassad till. Kroppen inriktar sig på att i så hög utsträckning som möjligt bränna glukos som energi. Naturligtvis förbränner du också både fett och protein, men din kropp är inriktad på att så gott det går bränna socker. Du har blivit en sockerförbrännare.

Kolhydraterna bryts ner till glukos och hamnar i blodet som blodsocker. Stora mängder insulinutsöndras för att föra in sockret i cellerna för att använda det som bränsle. När detta behov är fyllt, lagras glukosen som glykogen i lever och muskulatur. Kolhydratätare får genom den stora utsöndringen av insulin en obalans i sitt hormonsystem och drabbas av ett kraftigt sötsug när blodsockernivån dippar. Det här sötsuget är en hormonell hunger, styrd av insulin och beror inte på att man ätit för litet.

Den hormonella hungern får kolhydratätaren att äta vidare och när glykogenlagren är fyllda återstår det bara 2 möjligheter: Antingen tvingas du motionera för vad allt vad tygen håller för att öka energiförbrukningen, eller så kommer kroppen lagra överskottet som fett.

När man är ung lyckas många upprätthålla en hög fysisk aktivitet, som bränner överskottet, men de flesta kolhydratätare blir med tiden tämligen feta. Man kan lite tillspetsat säga, att man undviker att omedelbart utveckla diabetes, genom att lagra överskottet som fett. Många drabbas dock med tiden ändå av diabetes.

För sockerbrännaren kan nedbrytningen av muskelprotein bli mycket stor, när han tömmer glykogenlagren till exempel träning/tävling. Sockerförbrännaren går ju mest på glukos och måste därför ha god tillgång till glukos. Nybildningen av glukos, den så kallade glukoneogenesen, använder hos sockerbrännaren proteinet i muskulaturen och gör om det till socker.

Fettdrift

Fettförbrännaren drivs huvudsakligen på fett och behöver inte mycket glukos, utan använder sig av så kallade ketoner och fria fettsyror. Detta är människans naturliga metabolism (ämnesomsättning) och har förutom sina stora hälsofördelar också den för den idrottande så viktiga egenskapen, att den är muskelbevarande.

Metabolismenställer in sig på att förbränna fettet. Insulinnivåerna är låga, vilket medför att fettförbränningshormonet glukagon utsöndras och nivåerna av de för fettförbränningen viktiga enzymerna ökar. Cellernas kraftverk, mitokondrierna, som är speciellt anpassade för fettförbränning, ökar också i antal och storlek möjliggör en överlägsen energiproduktion.

Fettförbränningen sker med hjälp av syre och ingen mjölksyra produceras när man bränner fett. Beroende på hur man äter, tar det olika lång tid för fettförbränningen  att rejält komma igång vid träning och tävling. En gammal tumreg säger att fettförbränningen går igång på allvar efter ca. 20-30minuter aktivitet om man är sockerdriven. Det betyder att man under denna knappa halvtimme gör av med en försvarlig andel av sina glykogenlager. Under den tiden riskerar också den sockerdrivne att dra på sig höga nivåer av mjölksyra.

Om man däremot är fettdriven, är fettförbränningen hög redan från start och glykogenlagren sparas, samtidigt som mjölksyraproduktionen blir minimal. Att fettförbränningen är rejäl redan från start hos en fettdriven person, gör att han sparar det mesta av sina glykogenlager för senare användning i avgörande ryck eller spurt.

- Högfettkosten kommer att visa sig vara räddningsplankan, inte bara när det gäller för vanligt folk att hålla sig friska, utan också när det gäller för idrottsfolk att ta sig ur kolhydratladdningens och dopingfuskets återvändsgränd, med både förbättrad hälsa och prestationsförmåga på pluskontot. -